Grammatik

Bondskan har i regel kortare ord för det mesta än vad svenskan har och meninguppbyggnaden är full av genvägar. Vokalen Ö uttalas nästan aldrig som i till exempel ordet "Ölandsbron" utan språkljudet /ö/ uttalas med större avstånd mellan tungrygg och gom. Ungefär såsom orden "göra" och "köra" uttalas i central standardsvenska. Även bokstaven "L" följer detta mönster med uttal i halsen istället för i gommen och detta innebär att ord som innehåller bokstaven "L" till exempel inte låter som det svenska ordet tala utan mer som ett grovt "L" där själva ljudet av "L" måste komma från bakre gommen och bildar en sorts "klickljud".

Medan övriga norrländska dialekter kortat ner ordet "inte" till "int" har man i Piteåbygdens valt att korta ner det ytterligare, till "it" (i vissa byar "et"). Detta är unikt för just Pitebygden.

Vokalen A uttalas nästan alltid "kort", som i tex ordet "handla", varpå ord som tex "vara" eller "bara" uttalas "várá" och "bárá" (påminner om det finlandsscenska uttalet). Ofta byts även vokalerna ut mot andra vokaler (A = Å, O = Y osv). Pitemålet innehåller också många diftonger.

Diftongerna lever i Övre Norrlands bygdemål, dels de tre urnordiska, som fanns i vikingatida svenska i exempelvis ben, hö och gök, dels har en mängd sekundära diftonger uppkommit. I Pitemål har ny och spy blivit noi och spoi (Öjebyn uttalas Ojeboin), och många andra långa vokaler har diftongerats: god har blivit gåod, våren — våorn, ut — eut/öut, osv. De sje-ljud som i riksvenska stavas skj-, sk-, stj- uttalas med tydligt s-t-j: stjorta, stjit, stjärna (skjorta, skit, stjärna).
Pitemål, liksom flera andra norrländska dialekter, har bevarat kortstaviga ord. Det är korta vokaler följda av korta konsonanter. Det är svårt att uttrycka i skrift, men exempelvis ”stögo” (stuga) uttalas med både kort ö och kort g, alltså inte ”stöögo” eller ”stöggo”. Alla verb som är kortstaviga har behållit sin ändelsevokal i grundform: fara, ita (äta), håva, våra, koma. Övriga verb har oftast förlorat ändelsevokalen, och i stället har de diftongerats eller fått dubblerad stamvokal: sjåong (sjunga), breuk (bruka), stji`ick (skicka; med den grava accenten (`) avses att ordet uttalas med stigande melodi på andra i-et) spri`ing (springa) osv.
Verben styrs av singular och plural. I presens är pluralformen samma som grundformen: i/jeg, dö, han/hon/he ”kan”, men vä, jä, döm ”kona” (kan, kunna). Andra exempel: han jär, döm våra (= han är, de äro), dö hav, je håva, (= du har, ni ha), jeg far, vä fara (jag far, vi fara), i spring, vä spri`ing (jag springer, vi springa), du stjick, vi stji`ick (du skickar, vi skicka). Starka verb kan också ha pluralformer i imperfekt: du var, je våor (= du var, ni voro), bjärka brann, bjärtjen brå`ån (= björken brann, björkarna brunno). Imperativ till flera personer ändas med -en: Kommen hijt onga! (= Kom hit ungar!). Presensformen i singular för de verb som på rikssvenska slutar med -er är enbart stammen av ordet: han bit (han biter), dö hav (du haver).
Det finns tre genus (liksom i de flesta svenska dialekter), så man skiljer mellan ”han” och ”hon” på föremål som i rikssvenska kallas ”den”. Ändelsen i bestämd form för feminina ord är oftast -a, för maskulina oftast -(e)n. Exempel på feminina ord är ganga (gången), skåoLa (skolan), äLva (älven) och båoka (boken), men stögon (stugan), grundform stögo. Om vi tar några maskuliner: gåLn (gården), hundn (hunden), tjäLan (tjälen), grundform tjäLa.
Pluralsystemet är enklare än riksspråket. För de flesta ord gäller att den bestämda och obestämda formen är likadana. Maskuliner: granna (grannar, grannarna), bila (bilar, bilarna) och herrom (herrar, herrarna). Femininer: hännren (händer, händerna), fLecken (flickor, flickorna). Neutrer: åra (år, åren) och åoLa (ord, orden). I pitemål används, vid vissa ords böjning, stelnade dativpluraler för plural: herrom är plural av herre.
Även om det inte är så i Piteå, har målen i Västerbotten, ffa. den norra landskapshalvans, dessutom bevarat dativböjning av substantiv, vilket styrs på exakt samma sett som i isländska och tyska — det är ju samma arv. Dativ styrs av ungefär hälften av prepositionerna, många myckenhetsord, en rad verb, några adjektiv och vissa adverbiella uttryck. T.ex: leigg för döom (ligger för döden), kLänning at mamm`en (klänning åt mamma), einni byrnom (i byn), unner boL`ern (under bordet), möitje flöuwom (mycket flugor), paitjen jär lik farom (pojken är lik fadern), faLi fäLom (följa spåret) osv.

I bokstavskombinationerna dj och stj uttalas alla bokstäver var för sig.

Betoningen på ord är väldigt ofta på första vokalen i ordet. Men detta är inte en regel.

Grammatik [redigera]Substantiv i plural slutar oftast med "om", "en" eller "n".

Exempel:

skor = skon (uttalas skånn)
sockar = såcken
bullar = bullen
granar = grenen
Och i singular försvinner ofta ändelsen.

Exempel:

sko = skon (uttalas skåoun)
socka = sååck
bulle = bull
gran = gren
Det finns en regel för verb i presens, att de flesta orden slutar med en konsonant.

Exempel:

Arbeta = Arbeit
Slita = Slijt
Köpa = Tjöp
Klippa = Klepp
Såga = Såg
I preteritum införs ofta en vokal i slutet på orden, och ibland även med "ft". Men detta är absolut inte en regel.

Arbetade = Arbeite
Slet = Slete
Köpte = Tjöft
Klippte = Kleft
Sågade = Såge
Den nordsvenska bö int höv-konstruktionen är påtaglig i Pitebygden. Det visar sig bland annat genom följande exempel:

Jag behöver inte - I behöv it
Det behöver du inte - hä behöv du it
Behövde du - bödd du höv

Stavningsregler / ljudförklaringar (förslag)

Följande förslag till stavningsregler/uttalsanvisningar föreslås med inspiration från boken Pitemålet - ållt mila aagg å ööx, med de justeringar som ansetts behövliga för att underlätta för alla att lägga till ord, utan kunskap om hur de avancerade tecken som används i den boken läggs till på denna sida (om det ens är möjligt).

àa m.fl. läses som två vokaler med s.k. stöt (cirkumflex accent). Accenten (grav) säger att tonen faller på första stavelsen och stiger på andra. Ex ràaL (ropa), fLèekk (flicka).
èi, `åo uttalas med cirkumflex accent, se ovan.
´åo etc akut accent betecknar att tonen stiger på första vokalen. Den används oftast för att markera skillnanden mellan två ord med lika stavning men olika betoning. Ex sp`åoL (spola) respektive sp´åoL (spole).
åo m.fl. utan accent betecknar att två ljud sammansmälter till ett. Ex båo (bo), våoga (våghalsig).
eî betecknar ett ljud sammansmält av e och i där e-et endast anas.
eû, u^w betecknar ett brett, svårdefinierbart u-ljud där e-et respektive w-et anas
L betecknar tjockt l. Ex gLa:s (glas).
\l betecknar ett tonlöst ljud. Ex spj¤eh\lën
ë betecknar ett ljud mellan e och ä. Ex spegël (svenskt uttal).
ü betecknar ett ljud mellan u och ö. Ex ügn (svenskt uttal).
¨n betecknar ng-ljud, oftast i förening med k. Ex va¨nkën (vakna)
sh betecknar sj-ljudet och används konsekvent. Ex shö: (sjö), fåsh (fors), häsh (äsch), she: (sked).
stj uttalas med alla ljud fullt hörbara. Ex stjåorta (skjortan).
dj uttalas med båda ljuden fullt hörbara. Ex dj¤ära (göra), dju:r (djur).
tj uttalas tj. Ex tj¤ärna (kärna)
w betecknar åo-ljudet i engelskans "wave" (vinka) etc. Ex wann (åkersork) uttalas som engelskans "one" (ett).
kk ersätter svenskans ck
r r-ljudet är rent utom när det sammansmälter med d, l, n eller sh. Ex bòord (böld), ka:rn (karlen).
¤a, ¤å etc prick före vokal anger att vokalen är kort. Om den följs av konsonantljud är även detta kort. Ex f¤åra (fara), st¤äka (kort).

- bindestreck används:
a) för att särskilja sammansatta ord som annars kan missförstås. Ex katt-tj¤äling (honkatt).
b) mellan ord som tillsammans bildar ett uttryck. Ex to-bå-lìijk (två lika goda, vilket som helst).
c) mellan två ord som uttalas som ett. Ex rakk-a? (räckte den?)
d) framför ändelser som skilts från stamordet. Ex b`åoL, -e (bord, bordet)
/ snedstreck används
a) för att avskilja ordets stam från ändelserna, för att undvika upprepning. Ex Groda, t`ååsk, t`åsk/a; -ën vilket annars skulle skrivits "t`ååsk, t`åska, t`åskën".
b) mellan olika uttal av samma ord. Ex Bredvid, adverb, ´¨uttvä/´åttvä.
o uttalas alltid o och inte å

Om inget annat nämns är denna sidas innehåll licensierat under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License